Dags för den Stora Koalitionen?

Mona Sahlin och den Stora Koalitionen

Med gårdagens utspel, om att hela partistyrelsen bör ställa sina platser till förfogande till den kommande partikongressen, visar Mona S att hon är en slipad politiker. Ingen kan nu träda fram och kräva hennes avgång. De som inte ställer upp på hennes förslag visar tydligt att de månar mer om sin personliga ställning än om partiet. De skulle bli en utmärkt måltavla för SSU.

Den kommande partistämman handlar främst om hur den framtida socialdemokratiska politiken skall se ut. Ska de mer vänsterradikala vinna gehör för en vänsterprofilering eller skall Mona S och de mer ”moderata” sossarna vinna gehör för en fortsatt politik mot mitten?

Frågorna om den framtida politiska inriktningen och Mona Sahlins ställning i partiet hänger intimt samman. Som undertecknad och många andra väljare ser det finns det ingen möjlig tronpretendent i sikte. Tomas Östros betraktas oftast som en kraftig överspelande gnällspik.

Det senaste valet visar tydligt att ett eventuellt nytt valsamarbete med MP och V knappast är troligt.

Om vänsterfalangen i S vinner vid partistämman kanske ett samarbete med V teoretiskt är möjligt, men inte i praktiken eftersom MP då med största sannolikhet säger nej.

Om ”högerfalangen” vinner är frågan om man behöver samarbeta med något annat parti och i sådana fall vilket? MP är väl från en socialdemokratisk synvinkel möjligt, men frågan är om MP är intresserade? Ett sådant tvåpartisamarbete torde inte ha några stora chanser att vinna majoritet i riksdagen.

Socialdemokraterna måste inse två viktiga fakta:
Samhället har förändrats i grunden sedan 50- och 60-talen. Den traditionella ”arbetarklassen” kanske inte längre existerar i den form och storlek den då hade. Många barn till traditionella arbetare och sossar har de senaste 30-40 åren gjort en klassresa, till stor del tack vare den då förda socialdemokratiska politiken. Dessa är inte några pålitliga socialdemokratiska väljare. Valmanskåren i stort ser ut att gå mot mitten med några få undantag (SD och V). M och S kan i någon mån sägas ”äta upp” mittenpartierna, där något eller några av dem inte skulle varit kvar i riksdagen om det inte vore för moderata taktikröster. Allt detta leder fram till en slutsats att en socialdemokratisk majoritetsregering inte längre är möjlig.

Därmed faller också ”stämpeln” att socialdemokratiska partiet är det statsbärande partiet.
Den förståeliga önskan om makt finns dock kvar, och hur ska man då kunna komma till makten?

Om Mona S vinner ”striden” på partikongressen såväl för sin personliga del som för den framtida politiska inriktningen, är svaret på ovanstående fråga ganska enkel. Sök ett samarbete åt ”andra hållet”. S och M har tillsammans ca 60% av mandaten i Riksdagen och det är sannolikt att C, FP, KD och MP inte skulle bli någon högljudd opposition. På sikt torde något eller några av dessa komma att ramla ur Riksdagen.

De ideologiska meningsskiljaktigheterna synes kanske vara stora mellan M och S, men i den praktiska politiken har åtminstone många väljare svårt att se någon avgörande skillnad. Fastighetsskatt och förmögenhetsskatt fram och tillbaka kanske inte är så viktiga för den stora majoriteten.

En långsiktigt förd politik, som sträcker sig över flera val, kanske är viktigare än detaljer i enskilda frågor. Möjligheterna för att olika lösningar kan få önskad effekt skulle också öka eftersom 4 år (i praktiken 3 år) ofta är för kort period för att avsedd effekt ska åstadkommas.

Varför är det uppenbarligen så svårt att få till stånd den ”stora koalitionen” i Sverige? Det har ju fungerat i två omgångar i Tyskland!

Kasta bort högerspöket och kommunistskräcken och sätt er ned och tala med varandra och visa kompromissvilja.
Simma lugnt!